anna emelia jonsson

Jag stänger mig inne, när jag känner att det inte finns någon mening.
Somnar ensam på natten, Med kylan som du lämnade kvar.
Våra meningar, Vi högg dem på mitten.
Som ett hjärta, Som bara glöder.
Jag vill inte att någon ska höra, När jag viskar ditt namn.
Om den hårda saknaden, Om din närhet som jag aldrig kommer få tillbaka.
Ni har missuppfatta denna text, Jag skriver om någon helt annan.
Han med de iskalla ögonen, Som krossar varje sten.
Ett slag mot hjärtat och min ensamhet dog.
Allting inombords dog.
När jag blundar, Ser jag ditt ansikte.
Och när jag tittar upp igen, Så ser jag dig vända och gå din väg.

Farväl.